Rakutekniken uppfanns i Japan på 15/1600-talet, där den användes för att tillverka koppar till tecermonier.

Den västerländska rakutekniken skiljer sig från den japanska på så sätt att vi i väst reducerar föremålen i brännbara material, medan man i Japan tar ut föremålen ur ugnen och låter de svalna direkt. Eftersom rakubränningen är både eldig och rökig så bränns raku alltid utomhus i en särskild rakuugn som värms upp med gas eller ved.

Jag använder mig av chamotteleror som inte spricker sönder lika lätt av de snabba temperaturväxlingarna. Dock händer många ”olyckor” inom rakubränning eftersom det är en väldigt våldsam teknik.

Efter att godset är skröjbränt i en vanlig elektrisk keramikugn glaseras föremålen och placeras i rakuugnen somsnabbt värms upp till ca 950°C då glasyren smälter ut. I regel tar en sådan bränning ca 30-40minuter.

Jag tar sedan ut  de varma föremålen med en stor tång och placerar dessa i en tunna med sågspån där spånen då genast fattar eld. Tunnan täcks med ett lock för att reducera föremålen, dvs syret tar slut och godset svartnar. Efter en snabb avkylning i vattenbad börjar jag skrubba fram de vackra ytorna med en grov svamp.

Processen är rökig, eldig och varm och allt som ofta försvinner en del ögonbryn under arbetets gång.
Men det till viss del oförutsägbara och omedelbara resultaten ger alltid mersmak.